Många tankar som inte får svar..

Farfar åker in och ut från akuten, så gott som varje vecka. Känns hemskt när man bor så långt bort och inte bara kan åka hem hur som helst.
Allt glider en ur händerna, man kan inte styra någonting, verkligen ingenting. Man är så hjälplös.
Varje dag funderar jag på om jag har rätt att sörja, när jag inte kände henne så länge. Så fort man skriver något, eller gör något så känns det som att andra försöker "bräcka" en genom att skriva något ännu längre, eller ännu sorgligare. Man skriver och bara någon dag/timmar så skriver någon annan något. Jag tvingar ingen att förstå, för det vet jag att de flesta inte gör. Men det är såhär det känns och det känns verkligen fel.. Tänker på henne varje dag, men vill inte skriva om det längre.
Pappa skickade bilder på farfar idag =*( våran älskade farfar.
Det sa jag också, men han hänvisade till lagen.