Sömnen är som bortblåst
Allt har ett slut, även livet. Tänker på den dagen då Zamme inte finns mer, den dagen kommer att komma någongång. Vet inte varför dessa tankar snurrar i mitt huvud, är antagligen så livrädd för att förlora honom.
Man ska leva i nuet, försöka att inte planera allt för mycket, vi vet ju aldrig vad som händer. Men tanken på att lillen ska bli gammal och försvinna, det klarar jag inte av. Det bara maler runt och runt.
Zamme fanns alltid där när Henke inte gjorde det, han fanns där när jag bodde ensam i Borlänge, han fanns alltid i min säng eller kikandes på en i soffan, när man vaknade på morgonen och världens största öron stack fram vid fötterna och två ögon kikade på en om man var vaken. Varje dag är han glad, aldrig ledsen. Svansen går på honom så fort man kastar ett öga på honom. Den lilla killen som kom hem till mig bara 9 ½ vecka gammal, som satt i min ficka på jackan när det blev för kallt.
Whisky har också en så stor plats i mitt hjärta, men Zamme är just min hund. Hur kan min hjärna hålla på såhär?? Känns så dumt, väldigt dumt.
Jag måste verkligen vara sjuk i huvudet...
Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att ett djur skulle kunna få mig så rädd för något som är så självklart.
Zamme, min älskade vovve, du betyder mer för mig än ditt lilla mjuka huvud någonsin kommer förstå.
sv: ja mycket finns inte här..:/ va fin header du har raring