Har förlossningsjournalen i handen och skräms över hur lite jag faktiskt minns av allting. Henrik fyller i luckorna för mig så gott det går.

 

 

♥ Fredagen/Lördagen den 5:e April - 00.13

Henrik var ute med sina gubbar på jobbet för att fira en sista gång eftersom han ska slut på det jobbet. Lite riskabelt kan man tycka såhär i efterhand men nu var det som det var.

Jag började känna något i magen som gjorde ont. Inte som mensvärk direkt utan något annorlunda, tidigare under dagen hade jag även haft lite beiga flytningar, men nu gjorde det ondare + att det kom små prickar med blod.

Sms:ade först Henrik och berättade att det gjorde ont, när han inte svarade blev jag förbannad och ringde och frågade om han inte läst mina sms HAHA. Han slängde sig i en taxi och var hemma på 10 min. Måste vara någon form av rekord haha.

Vi gick iaf och lade oss eftersom det var så oregelbundet och jag lyckades kanske sova 3-4 timmar den natten och runt klockan 08 på lördagmorgonen så gjorde det långsamt ondare i magen.

Ringde koordinatorn, som visade sig vara samma barnmorska jag haft när jag besökt Auroramottagningen :)) kändes väldigt skönt. Hon tyckte iaf att vi skulle ta det lugnt, duscha, äta en god och lång frukost mm eftersom det inte fanns några platser på förlossningen just då. De hade haft jättemånga som födde under natten nämligen. Och jag ville verkligen till Östra.

Så det gjorde vi.

 

Ringde även mina föräldrar i panik, för vem skulle ta Zamme?? Meningen var att de skulle kommit ner över helgen och hämtat honom men mamma var så sjuk så de ville inte komma med risk för mig. De satte sig och bilade från Borlänge, 46 mil, enkel resa, hämtade Zamme och åkte hem igen. Jag kan aldrig tacka dom nog för det ♥

 

Ringde koordinatorn två ggr till mellan 08 - 13 och vid ett-tiden tyckte hon att nu kanske det var dags att ta och åka in. Vi gick dock först och köpte mat eftersom vi inte visste när vi skulle få äta igen. Ville bara ha pommes, så en halv låda sådan satte jag i mig innan vi åkte in vid klockan 14.00.

 

- 15.12 - 

Skrivs jag in och jag blir uppkopplad till CTG'n för att se hur värkarna fortskrider & bebisens hjärtrytm. Här är jag ca 3 cm öppen och så fort hon hade undersökt mig så satte värkarna igång med en förnyad kraft. De undersöker hur öppen jag är ca varannan timme och varje gång blir värkarna, om möjligt, ännu starkare.

 

Får jag smärtlindring i form av lustgas.

Tycker ruset av det är sjuuukt otäckt minns jag. Och jag tyckte inte det hjälpte så himla mycket ändå.

 

- 19.10 - 

Får jag Emlasalva på enda handen + ryggen om jag skulle vilja ha en eventuell EDA.

Värkarna går knappt att klocka och jag får vila i ca 10-12 sek innan de sätter igång igen, får aldrig den utplaningen som alla pratade om. Så var det från de undersökte mig första gången.

 

Henrik och barnmorskan pratar ihop sig att jag ska få EDA. Jag har då varit i stort sett okontaktbar sen sjutiden. Och jag minns inte mycket alls. Bara ont och hur äckligt lustgasen luktade. Jag minns att de frågar om jag vill ha det. Jag är rädd minns jag, men smärtan är värre och de kallar på narkosläkaren.

 

Vår härliga barnmorska slutar och en annan tar vid. Men hon stannar ändå tills narkosläkaren kommer, ca 45 min extra bara för att se att allt går bra.

 

Jag minns narkosläkaren som nästintill otrevlig, barsk. Barnmorskan berättar att hon lagt EDA på ryggen eftersom jag är nålrädd. Framför alla kläcker han ur sig, "jag kommer inte sticka där ändå". Varför man säger nåt sådant kan man fråga sig. Henrik var allt annat än glad när han säger det, berättade han. Han är hårdhänt men samtidigt duktig. Ber mig rulla ihop mig till en boll och ligga helt stilla. "Hur ska jag kunna det när jag har en stor mage ivägen" minns jag att jag frågar. Minns ingen smärta när han lägger bedövningen. Jag bara väntar på att den ska börja verka.

 

Under den här tiden är jag lite mer med, inte helt, men ändå mer än innan. Får i mig några bitar pannkakor, lite powerade, en smoothie. Allt spyr jag sedan upp igen och jag minns att alla undrar varför jag spyr grönt :P Powerade kom vi på senare.

Hade även dropp i båda händerna. Slangar överallt som fastnar och är ivägen.

Jag ramlade även inne på toaletten eftersom narkosläkaren lade EDA'n lite snett. Högra benet domnade bort. Fortsatte sitta på pilatesboll, stod upp och fick massage av barnmorskan och Henrik försökte, förgäves, hjälpa mig att andas lustgas när värkarna satte igång, vilket är helt omöjligt i princip.

 

Ingenting händer och vid undersökningen misstänker de att hinnblåsan täcks av blodkärl, eventuellt från moderkakan.

Mitt vatten hade alltså inte gått här. Så en underbar läkare tillkallas för att kolla hur allt ser ut. Hon kör ett UV och ser inget konstigt och de tar hål på hinnorna. Inget konstigt med fostervattnet alls.

 

Barnmorskan har svårt att känna hur bebisen ligger så hon tillkallar en annan BM som även hon inte kan känna riktigt. Men han hade ju varit fixerad sedan flera veckor tillbaka??

De kontaktar även den härliga läkaren igen för att kunna se med UV hur bebisen ligger.

På ultraljudet ser hon, bebisen ligger i säte. Rumpan nedåt med andra ord. Och i samma veva berättar dom att de känner en pung.

 

Jag minns att jag gråter hysteriskt. Burrar in mig i Henriks tröja, som luktar så fruktansvärt gott, minns jag. Försöker samla mig. Lyckas någorlunda men tårarna är inte långt borta och de rinner okontrollerat ett antal ggr. Önskar jag kunde gömma mig i Henriks famn för alltid.

 

De bestämmer att jag ska föda normalt eftersom han redan kommit så långt ner i kanalen, det är försent för kejsarsnitt.

 

Får värkstimulerande. Hade jag inte värkar innan så fick jag det garanterat nu. Andas den jävla lustgasen som om det gällde livet. Allt är en dimma. Håller i Henrik. Kommer ihåg att hans grepp skavde på infarten i handen.

 

De klipper mig och jag ska sedan försöka krysta. Jag minns att jag inte tycker det känns som alla beskrivit. Inte alls den starka "skita på sig känslan". Men vet i efterhand nu att det är för att han låg i säte, då får man inte lika starka krystvärkar som man får om huvudet ligger nedåt.

Försöker komma ihåg vad de sade på Profylaxen om livmoderskrystning. Försöker lyssna på alla barnmorskor & läkare vad de säger. Enligt Henrik var det 2 läkare + 4 barnmorskor i rummet nu.

Känns som en evighet, krystar ca 3 ggr varje gång en värk kommer, andas lustgas emellan, släpper när värken kommer. Henrik står och håller min nacke och trycker ner mitt huvud mot min bröstkorg för att jag ska få mer kraft. 

Först kommer ett ben ut, sen kommer det andra. G kissar även på läkaren och Henrik tror att det är jag. Sista krystningen så står en barnmorska på vardera sida om mig och trycker allt vad de kan på min mage. Huvudet måste ut i ett svep. Jag minns inte att de gör det, men Henrik har berättat.

 

♥ 08.08 ♥ tittar vår älskade son ut. Våran kämpe. De lägger upp honom snabbt hos mig, jag försöker ta honom, men det finns ingen tid och de ropar åt Henrik att följa med dom. Jag säger samtidigt att han ska följa med, se vart de tar honom, vad som händer.

 

Där ligger jag sen. Ensam med barnmorskor runtomkring som jag inte minns att jag ens hälsat på. Smärtan är borta. Men andas lustgas medans läkaren syr ihop mig. Brister ingenting förutom klippet. Hon pratar sedan med mig och berättar att hon är otroligt imponerad av mig. Förstföderska och oplanerad sätesbjudning är inte vanligt. Och inte särskilt vanligt att x antal barnmorskor inte känner att G legat åt helt fel håll. Jag är lite borta men jag kommer minnas henne länge länge.

De kopplar bort alla slangar ifrån mig och där ligger jag sedan.

 

Jag vet inte hur länge jag är där. Jag är otroligt otroligt trött efter förlossningen som varade ca 24 h allt som allt. Kommer inte ihåg vad som går runt i huvudet på mig. Känner mig inte orolig. Sedan kommer Henrik in. Kommer aldrig glömma hans blick, G mår bra, han hade bara en tuff start och ligger nu på neo för att få lite hjälp med andningen, men han mår bra. 

Vi gråter ihop, Henriks tröja luktar så gott.

 

Tiden går och från niotiden till ca klockan tolv så sover Henrik & jag omvartannat. Båda är helt utpumpade. Han tar en dusch och sedan kommer den berömda fikan in. Men våran son fattades, jag kände att jag inte kunde njuta, vart var våran älskade trollunge som skulle vara där med oss, som vi skulle fira?

Efter en lång väntan kommer barnläkaren in. Han såg såååå allvarlig ut och våra hjärtan brast för en sekund. "Jag tänkte skriva ut er son från neo nu, han mår jättebra och andas som han ska så vi kommer ner med honom om några minuter."

Den känslan när de rullade in våran lilla håriga trollis i rummet var helt obeskrivlig. Där var han. Han som lurat oss alla. Våran lilla kille. Sååå mycket hår. Hår på öronen, hår på axlarna.

 

Nu var vi kompletta. Känslan jag har i kroppen just nu går inte att mäta sig med något annat.

 

Hela BB vistelsen kändes som rena semestern och vi fick besök av nästan alla barnmorskor som hjälpt oss under förlossningen. Jag fick så mycket beröm och alla var otroligt imponerade av förloppet och den oväntade vändningen.

 

Henrik, jag och trollis var nästan lite kändisar där :)) men BB-vistelsen är en annan historia.