Det har varit minst sagt ett turbulent år, både på jobbfronten och privat. Jag har varit på gränsen till att inte orka med mer, men traglat mig framåt och försökt hitta en balans. Hittat energi hemma och det är hemma jag har varit mest när det varit jobbigt. På gott och ont egentligen. För jag behöver komma ifrån huset också, men det har varit min säkra borg när allt varit skit rent ut sagt. 

Men nu har ett kilo betong fallit från mina axlar. Jobbet har ordnat upp sig. Känner mig lugnare och mer taggad inför hösten och jag känner att intresset för det sakta kommer tillbaka med nya kollegor och en annan energi.

 

Det privata är fortfarande osäkert. För att göra en lång saga kort, så visade det sig att jag hade cellförändringar som behövdes tas bort. För en vecka sedan gjorde jag en kognisering. Hyvling av livmodertappen. Även om jag fortfarande känner mig orolig, så känns det lite lättare nu.

Gå på era cellprov säger jag bara!! Det hade inte jag gjort och jag skäms och är så arg på mig själv att jag varit så dum. Så sedan jag fick provsvar om det i våras så har jag enbart tänkt på det. Ordet cancer har kommit upp i huvudet i stort sett varje dag. Läkaren sa att det inte hade lett till det än, men jag inväntar provsvaren känner jag. Det är inget jag kan påverkar just nu, men är ändå nåt jag inte kan släppa tankarna på.

 

Min älskade man är den som verkligen hållt mig flytande under den här tiden. Hade inte han fått mig på andra tankar hade en helt annan Sara suttit här just nu, det är jag helt säker på.

Så nu vet ni status på livet här i Norrköping haha. Allt kommer sluta bra, det tror jag på :)

 

Puss från mig