Kanske låter konstigt, men på ett sätt är jag tacksam över att vi haft en bit att åka till mormor & morfar. Vi ses inte jämt, vi kanske träffas en gång varannan månad, ibland längre perioder ifrån varandra. Och nu när detta virus härjar & man ska undvika att träffas så känns det ändå ganska normalt för oss. Det tråkigaste i det hela är att de båda nu är pensionärer & hade kunnat komma & bo med oss huuuur mycket det hade velat i princip. Men nu är dom mer fast hemma. 

På ett sätt saknar man dom nästan mer nu när man inte får träffas fast vi egentligen är vana vid att inte träffas.

Allt är så skumt. Och denna jävla sjukdom som man inte har en aning om hur den kommer visa sig om den kommer in i vårt hus. Usch.. Den är otäck!!