Bortglömt

Candis, Vardag / Permalink / 1
Jag saknar bloggandet. 
Kanske för att jag använder mobilen så förbannat mycket. Det är det enda jag sitter med om kvällarna nuförtiden. Sorgligt egentligen. Lägger barn, sen är telefonen klistrad vid handen. Men det är ju, idag, det lättaste sättet att nå ut till människor och hålla sig social. Det är skrämmande samtidigt och så otroligt beroendeframkallande.
Jag måste bli bättre på att släppa den. Låta den bara ligga. Inte söka "kicken" av nya likes, nya meddelanden etc etc. Jag mår ärligt talat inte bättre av att sitta ihop med telefonen, snarare tvärtom.
Så ikväll lägger jag ifrån mig telefonen och bloggar för en gångsskull.
Måste köpa en ny hårddisk i veckan också, för min gamla Seagate är totaaalt full nu. 
Behöver verkligen en hårddisk också för att kunna föra över alla bilder eftersom minnet i den nya datorn inte är lika stort som i min gamla Macbook PRO. Bekymmer bekymmer.
2 veckor kvar till semester också. Har lite ångest över det, men samtidigt inte. Ja det händer mycket i mitt huvud nu. Fullt kaos är det enda jag kan berätta.
 
PS är nåt jag måste försöka få tag i igen också :) men det får vänta tills jag fått tag i en hårddisk. Nu ska jag ta och läsa lite bloggar. Puss
 
Oredigerad direkt från kameran
 

#metoo

Candis / Permalink / 2

Man vet att problemet finns. Man vet att andra blir utsatta. Vänner, bekanta. Men denna hashtag har öppnat mina ögon på ett annat sätt. Jag är inte ensam. Men man känner sig som ensammast i världen.


Första gången, som jag verkligen minns, så var jag inte gammal. Kanske 11-12 år. Vi var på Barnens Hus. Ja ni hörde rätt. Jag stod vid en hylla och tittade på leksaker, dagböcker kanske det var. Plötsligt känner jag en hand. Fingrar. Och den är på ett ställe där en manshand verkligen INTE ska vara... Jag fryser till is. Allt går jättefort & han går ut ur butiken. När jag och min familj kommer ut så står han och röker. Han ser mig inte. Men jag ser.. Sen går han in igen. Vad han ska göra kan man bara spekulera i..

Andra gången är jag påväg till en matbutik. Bodde i Filipstad. Så jag var lite äldre, säg runt 22 år. I dörren "krockar" en kille med mig. Medvetet såklart. Bara för att snabbt & diskret lägga handen mellan mina ben. Jag knuffade bort honom såklart. Men mer sa jag inte. Jag blev lika chockad som första gången. 
Ringde sambon & jag minns än idag vad han frågade. "Vad har du på dig?" Som om det skulle spela någon roll?? Inget klädesplagg ger en annan man rätten att ta på mig!!! Eller någon annan!!!
Var påväg att anmäla hos polisen men polisstationen var stängd så det rann ut i sanden.

Sen har jag tappat räkningen över alla ggr på krogen som män tagit för sig. Eller alla kommentarer som ramlat ur deras munnar under åren. 
Män som bara gått förbi på gatan. Nära nära, bara för att vinkla handen över ens rumpa...

Det gör mig så jävla förbannad. Och jag ska försöka leda Mini till att bli någon som respekterar alla!!!

#metoo

Sociala barn..

Candis / Permalink / 3
På eftermiddagen var vi i parken. Busade, grävde i sanden, åkte rutschkana. Var inte mycket barn eller föräldrar ute men sen kom en mamma, med ca 4-5 barn i olika åldrar. Mini ser dom komma springande och han är inte sen med att försöka ta kontakt.
Han är otroligt social, hjälpsam och vill gärna vara med andra barn och leka + inbjuder andra till lek.
Men idag blev jag uppriktigt ledsen för hur andra barn beter sig. 
Han står bredvid alla när de åker i rutschkanan och frågar "Vi åka allihopa tillsammans?" Ingen svarar. Alla ignorerar honom. Han frågar säkert 2-3 ggr och ingen svarar. Han frågar högt och tydligt. Han hinner inte ens åka och ingen släpper in honom.
 
Sen finns det en "cykelcirkel" med plats för runt 6-7 barn att cykla. Alla barnen springer dit. Mini knallar också efter. Alltid lika glad. Och då säger ett av de äldre barnen: "Du får inte vara med.."
Mini står bara och tittar på dom, medans de ska börja cykla. Men går ändå fram och hoppar upp på en av cyklarna för att hänga med. Det fanns ju plats. Då springer alla barnen därifrån igen utom en av de minsta och en tjej som han fick cykla lite med.
 
Det gör mig så ledsen.. "Du får inte vara med"..
Varför lär man inte sina barn att alla får vara med? Det är som bäddat för mobbing redan vid tidig tidig ålder. Och det gör mig så förbannad också att föräldrar inte faktiskt lägger sig i mer i vad deras barn säger. För mamman stod precis bredvid. Dock med näsan i sin fucking telefon!
 
Jag har själv varit utfryst under många år i skolan. Jag vet hur jävla ont det gör. Det är något jag aldrig kommer glömma. Och att se Mini bli utsatt för en form av detta, redan vid 2,5 års ålder. Det gör mig helt tokigt jävla arg och ledsen..
Jag hoppas verkligen att han alltid kommer vara den goa lilla glada killen. Den starka individen som han är. Jag kommer göra allt i min makt för att det kommer att förbli så också ♥
 
Allt för mitt barn..
Till top